För 9 år sedan tog vi oss an Scarfi. Då hade hon varit avelstik på Foxbolt kennel i Bromölla under ett antal år och var allmänt missförstådd bland andra hundar. Vi hade precis blivit tvungna att omplacera vår första hund Pixel pga att han inte fungerade i familjen. Jag hade blivit hundrädd efter att ha blivit biten av Pixel och kände att jag måste bli av med min hundrädsla. Vi lånade Scarfi av Monica på kenneln och jag minns att min första tanke var ”ska vi ha den där lilla köttbullen till hund”.
Jag har inte ångrat mig en enda sekund sedan vi hämtade hem Scarfi. Vilken personlighet och vilken fantastisk hund. Fullkomligt socialt inkompetent när det gäller andra hundar men oj vilken familjehund.
Såsmåningom köpte vi loss Scarfi från kenneln och efter att hon fått en sista kull med valpar så behöll vi en av valparna, Hedvig.
Nu har Scarfi precis hunnit fylla 14 år och jag skulle åka iväg till veterinären för en vaccination. Visst har hon varit lite risig från och till men hon har hängt med och lullat runt här på tomten och verkat ganska nöjd med det. Men Sirpa (veterinären) hörde pipljud från lungorna och hon hostar så fort man lyfter henne. Troligtvis är det metastaser i magen eller lungorna.
Så nu har vi tagit beslutet.
Det tunga stora beslutet.
Imorgon ringer jag till Sirpa och bokar tid med henne. Hon kommer hem till oss så att Scarfi får lämna oss på den tryggaste bästa plats hon vet. Våra andra hundar får också vara där och ta förväl, det är inte bara vår sorg, flocken kommer också att sörja.
Även om jag så klart är ledsen så är jag också glad och tacksam för alla de år som vi fått tillsammans. 14 år är en aktningsvärd ålder, allra helst för en avelstik som fått slita med ett antal kullar. Vår Scarfi är one of a kind, en verklig personlighet som kommer att vara enormt saknad här hemma.
