Löjtnantshjärtan, humle och en lyckokatt

IMG_6236 IMG_5937_1024IMG_5915 IMG_5914 IMG_5911 IMG_5232 IMG_5231 IMG_5230 IMG_5213 IMG_5210 IMG_2316 IMG_2315 IMG_2314 IMG_2313 IMG_2308 IMG_2307

Från krossad till blomsterpyntad

 

I juli 2010 gick jag omkull med Doddi och krossade min handled ganska illa. Här kommer en redogörelse i bilder om hur min handled förvandlats från krossad till pyntad.

 

nykrossad
Nykrossad handled. Jag har rejält ont och fingrarna svullnar hela tiden så jag måste tejpa dem för att få ner svullnaden.

Stöd
Efter en vecka opererades handleden och en metallplatta och ett gäng skruvar sattes in. Var gipsad i en vecka och efter det hade jag den här typen av stöd under ett gäng veckor. Fortfarande väldigt ont och kunde inte använda handen alls.

handleden
Så här såg handleden ut efter någon månad. Rejäla ärr och ganska snedställd. Jag fick kämpa ordentligt med sjukgymnastik för att få tillbaka rörligheten i handleden.

2013
Så här såg handleden ut i maj 2013. Jag har blivit bedömd att ha 3% invaliditet och har fått ut pengar från 2 försäkringar. Det var verkligen inte värt pengarna men det känns bra att ha fått ut någonting för allt elände den jäkla handleden skapade.

blomster

ovansidan blomster

ovansida
Så här ser min handled ut idag. Jag bestämde mig ganska tidigt för att tatuera mig på min krossade handled. Då skulle det bli den fina handleden istället för den krossade och sjuka handleden. Jag har fortfarande inte full rörlighet i handleden och kommer aldrig att få, men det känns oerhört mycket roligare att titta på min högerhand nu med de fina blommorna. Att tatuera över ärret var ingen dans på rosor direkt. Huden är redan skadad där och det kändes rejält. Men fint blev det. Tack Mina på Hawk and Sparrows för de fina blommorna!

 

Ligger back i #blogg100

Jag har missat ett antal inlägg i #blogg100. Bara senaste veckan har jag missat fyra dagar och jag tror jag missat två dagar tidigare. Alltså ligger jag 6 inlägg back. Fast nu ligger jag bara fem inlägg back eftersom jag skriver det här.

Satan i gatan vilket meningslöst inlägg. Egentligen är det mest en mental note till mig själv för att jag ska ta igen de missade inläggen.

Ute på hal is

Idag var jag och Josefine i skogen och red. Det var verkligen ett äventyr på hal is. Många av skogsvägarna var täckta av tjock blankis trots att det varit plusgrader i flera veckor, vissa dagar upp mot 11-12 grader. I backen på väg hem var det så illa att vi fick leda hästarna i sidan på vägen.

Hästarna hade gärna haft ett mycket högre tempo än vad vi kände var säkert men vi fick till ett par tölt/trav-sträckor och en galopp iaf.

r är ridturen på runkeeper.

På äventyr med Doddi och Lotta

Idag har jag, Lotta och Doddi varit på äventyr i Höllviken.
Vi har varit och tränat för Emelie Romland.
För ett år sedan lämnade jag iväg Doddi för tillridning hos Emelie och i somras red vi en endagskurs för henne på Helgagården. Däremellan har vi tränat själv efter bästa förmåga och enligt de instruktioner som vi fått av Emelie.

Nu är det dax att sätta igång träningen på allvar. 7 lektioner under våren för Emelie blir det. Vi får köra ner Doddi till Näsets Islandshästar i Höllviken för att få till träningen, men det är det värt.

Idag tittade Emelie på häst och ryttare (idag red Lotta, jag får min kritik och vad jag ska jobba med nästa gång) och gav mål i grova drag. Det kommer ett mer utförlig träningschema under helgen. För Doddis del handlar det om att kunna gå i form (förbättra sin hållning) i alla gångarter,att vara 90% ren i tölten och att kunna hålla galoppen genom kurvorna.

Efter närmare 5 timmar i stallet och på träningen så känner jag mig en gnutta frusen och trött men samtidigt väldigt taggad och peppad att börja träna igen. Även om vi inte tränar för att tävla så är det så oerhört mycket roligare att rida när man känner att både ryttare och häst utvecklas.

Det är ganska häftigt att börja träna en ganska gammal häst (Doddi var 15 när jag började träna honom, nu är han 18) och få  så bra resultat som vi fått. Det kräver tålamod och idogt tränande men resultatet är så värt all slit.

Med mig i allt detta har jag min fantastiska medryttare Lotta. Utan henne hade det här inte varit möjligt. Dels hade jag inte haft råd att åka iväg och träna själv och dels hade jag inte kunnat eftersom jag inte kör släp. Tack snälla söta Lotta för att du finns och för att du gillar min lilla raggsocka lika mycket som jag gör (kanske lite mer till och med ;))!