Livet består av epoker – var sak har sin tid, heter det ju så fint och visst är det så. Men vissa delar av livet avslutas på oväntade sätt och mycket tidigare än man räknat med…och då kommer tomheten.
Min ärlighet och min vilja att förstå (för att kunna ta ställning och stötta) har kostat mig en vänskap. Idag har jag avslutat en vänskap som varat i 7 år.
Jag har försökt förstå, frågat, ifrågasatt och undrat, men inte fått svar. Istället får jag reda på att jag är elak och försöker förminska min vän. Herregud, jag försöker bara få henne att inse vad hon gör!!!! Jag ser en vuxen person börja bete sig som en tonåring – inte som den tvåbarnsmamma hon är. Att tro att världen ska ta emot sådant med öppna armar är naivt och tyder på att hon tappat greppet om vad det handlar om här i livet. Att allt har sin tid och att man gör val i livet som förändrar ens framtid för alltid.
Jag sörjer den vän jag lärde känna för 7 år sen, hon var både smart, glad och intressant. Då, för 7 år sedan, hade hon skrattat åt en person i hennes nuvarande situation och undrat om hon var skvatt galen…
Däremot kan jag inte direkt känna sorg inför förlusten av den hon blivit – hon lever i en liten bubbla där hon tror att hela världen ska ha förståelse för hennes ”förlust och sorg” – Den är ju självvald den sorgen och förlusten – det är ingen som tvingar henne till det hon gör.
Jag hoppas innerligt att min vän hittar sig själv igen, jag önskar henne inget ont, snarare tvärtom – men eftersom sanningen gör ont så väljer jag att inte säga något mer, och jag är på tok för stolt för att censurera mig själv och mina åsikter, så jag går.
Om ödet vill så kanske vi hittar tillbaks till varandra – tills dess följer jag hennes liv på avstånd. Jag slutar inte bry mig om, men jag gör det tyst för mig själv.
Tack för många roliga och glada stunder!
/l
