En nätvän fick mig att tänka tillbaks på vem jag var för 12-14 år sen. Min nätvän och jag är ganska lika i vårt tänkande och våra resonemang – och med tanke på att hon är som en yngre Lisa så började jag fundera lite. I mitt stilla sinne började jag tänka att jag kanske skrämmer skiten ur ungstackarn, att hon kommer att bli som jag om ett gäng år 
För 12 år sedan träffade jag Johan och lurade honom att lära känna mig . Ja, han ville inte alls ha med mig att göra först, han tyckte tjejer var mest skit. Men jag lurade och lirkade mig in i hans liv och här är vi, efter 12 år, med 2 barn, 2 hundar, hus på landet och som grädde på moset ett Volvo kombi 
.
Då skrattade jag åt folk som storhandlade och shoppade på köpcentra, nu ser jag själv glädjen av att slippa handla mat varje dag (det kostar dessutom hutlöst mycket att leva så) och det sköna i att slippa springa runt hela stan för att hitta nåt att shoppa
Ibland känner jag mig som världens mest Svensson fru, ibland inser jag att jag har tokfel.
Jag tror aldrig att jag kommer att bli en ”vanlig” typ, en som gör som alla andra – jag har nån obstinat gen som hela tiden säger till mig att vända och vrida på resonemang och helst göra tvärtom mot vad som är normen 
Men ibland är det rätt skönt att kunna njuta av helt vanliga saker, att känna att det är det där trygga som får en att må bra.
Den stora skillnaden mellan då och nu är nog en trygghet i vem jag är. Då var jag mer vilsen och mån om att andra gillade mig, nu gillar jag mig själv mer och då verkar andra också gilla mig mer – det hänger ju ihop det där.
(Bilden är tagen några månader innan Johan och jag träffades (eller rättare sagt innan jag tvingade Johan att lära känna mig;)) - så såg jag ut då)
