Idag har jag varit bitchiga mamman på barnens skola.
För ett par veckor sen gick skolan ut med att HELA skolgården och vägen in till skolgården skulle vara bilfria. Detta innebär bla att skolbussen får parkera på stora parkeringen och barnen får gå dit upp. Allt för att de små barnen på förskolan ska kunna vara på gården utan att riskera att bli påkörda.
Trots att detta stått i det infoblad som skolan ger ut varannan vecka så envisas lata och korkade föräldrar med att köra ner bilen på vägen, köra in på skolgården och släppa av sina ungar. Jag har under de här veckorna hållit inne med min ilska över dessa slappa föräldrar, men idag fick jag nog.
Jag gick fram till en styck tant i bil som just släppt av sina barn, 10 minuter efter att skolan börjat… Jag påpekade i ganska neutral ton att vi har en bilfri skolgård. Istället för att bara köpa detta så går tanten (ja, tant är det snällaste jag kan skriva om henne – så jag kallar henne det 
) i total försvarsställning om att hon har ont i benen och att hon inte kör in där när det är barn på gården.
Jag påpekar att hela förskoleklassen är på gården runt hörnet på huset och att hela förskolan är på väg ut och att vi har bestämt att skolan ska vara bilfri för att det ska vara säkert för barnen att vistas där. Då kommer det bästa argumentet; tanten kläcker ur sig – Men det är ju en massa andra som kör ner här med bil
Jag häpnar. Är detta en vuxen människa? En människa som dessutom är mamma till minst 2 skolbarn! Är det såhär hon resonerar så är det inte konstigt att det är så dåligt som det är på barnens skola…
Jag påtalade då att två fel inte gör ett rätt och att det är svårt att få barnen att köpa skolans regler om vi vuxna inte kan följa de regler som skolan satt upp.
Då stängde (och nu vill jag kalla henne nåt helt annat än tant…men jag avstår)tanten bildörren, mitt framför näsan på mig!!!!!
Jag öppnade bildörren igen och sa i en ton som jag oftast använder till små barn, -Men sådär gör man väl inte…
Efter lite tjafsande om att hon hade minsann bråttom så tyckte hon att hon skulle prata med rektorn om det. Fine, sa jag, då går vi in till rektorn direkt och tar det, men se det ville hon inte – hon hade ju bråttom.
Till slut började jag gå runt bilen och kolla registreringsnumret (jag måste ju få koll på vems mamma det är så att jag kan gnälla vidare till rektorn ) och först då så säger hon – Jaja, jag lovar att aldrig köra ner här igen! Är du nöjd då? Jag svarar lugnt och sansat -Ja, det blir bra, och sen går jag bara därifrån.
Kan ju säga att adrenalinet pumpade rätt friskt på väg upp till bilen Men det var fanimej värt det! Vilket nöt! Om jag ser henne på skolgården med sin bil så ska hon få sig en verbal omgång som heter duga – det här var inte ens en viskning mot vad jag kan åstadkomma 
