Idag var det dax för den årliga ritten till The Lodge för att dricka glögg och äta pepparkakor utanför hotellentrén. Det är en tur på 15 km och vi var ute i 3 timmar. Ljuvligt väder och härlig ridning. 14 hästar på gården utanför the Lodge tillhör inte vanligheterna direkt.

Nu är jag sådär skönt trött som man blir efter 3 timmar på hästryggen. Dax att ladda för en ny vecka – och för födelsedagskalas och jul.

Idag har jag varit med om något hemskt. En av hästarna i stallet var så allvarligt skadad att han blev tvungen att avlivas.

Vid 10-tiden gick jag och Lisa B upp i hagen för att hämta våra hästar. Marie hade bett oss ta ner hästen eftersom en av ridgästerna i stallet sett att han hade ett sår och stod lite konstigt med ena benet. När Lisa B kommer fram till honom inser hon snabbt att det här inte bara är ett litet sår utan ser ut som ett benbrott.

Vi ringer ner till Marie som kommer upp och tittar. Jag ringer till ägaren. Det är det där samtalet man som hästägare bävar för. Ägaren befinner sig långt från oss och kan inte komma hit. Jag försöker lugna henne och inte ta ut sorgen i förskott.

Tur i oturen så var veterinär bokad för dagen för vaccinationer. Vi ber Susanne (veterinären) att komma så fort hon kan. Lisa och jag vaktar i hagen. Hästen står väldigt konstigt med benet, stödjer inte alls på det och har svårt att stå på de tre friska benen (mjölksyra av ansträngningen). Vi står i gassande sol och motar bort resten av flocken som vill komma och titta/vakta. Efter 1,5 timme kommer äntligen veterinären och sedan går det ganska snabbt. Veterinären kollar med djursjukhuset i Helsingborg, konsultererar en veterinär där. Djurambulansen kan inte köra upp i backen, hästen går inte att ta ner. Susanne konstaterar att det är radiusbenet som är helt av och då finns tyvärr inte mycket att göra. Först får hästen lugnande och morfin och sedan får han en spruta med gift.

Han ser fridfull och fin ut där han ligger i hagen. Skönt att han inte har ont längre. Under hela den här tiden har både jag och Lisa varit lugna och metodiska. Vi är bägge sådana som tar krissituationer bra, reaktionerna kommer i efterhand. Nu återstår problemet att hästen befinner sig högst uppe i en mycket kuperad hage och bilen som skulle hämta hästen kunde  inte köra upp i backen. Vi lyckas köra upp en traktor i backen och få upp hästen (som nu är avlivad) på skopan och försiktigt köra den nerför backen igen.

Vi var många som hjälpte till under dagen. Efteråt fikade vi och pratade lite om vad som hänt. Det kändes bra att få prata av sig lite.

Ikväll går mina tankar till hästens ägare. Att vara långt bort och inte kunna göra något är hemskt. Att bli tvungen att ta såhär svåra beslut på distans är ännu värre. Overkligt.

Hästhimlen har blivit en liten bushäst rikare idag. Han lär sätta sprätt på stället där, full karriär var hans ledord.

Se bilden i fler storlekar genom att klicka här (länk till Flickr)

Min (eller egentligen är han hela familjens) islandshäst Doddi har haft lite problem med både trav och tölt under våren. Allt han har kunnat prestera har varit ”grisepass”. Pass är förvisso en gångart som islandshästar behärskar, men det ska fort, fort, fort och rids bara på korta sträckor. Den pass som Doddi har lagt sig till med är den långsamma och icke önskvärda varianten som också går under namnet ”grisepass”.

Han vintervilade fram till sportlovet och sen dess har jag jobbat stenhårt på att få honom att trava. Jag har tränat för Emelie Romland och jag har frågat alla jag sett i stallet om råd för hur jag ska göra för att få honom i form. Goa Susse har ställt upp och klämt och masserat honom och jag har longerat, ridit i backar och jobbat honom på banan.

NU har det lossnat! Idag travade han snällt runt varv efter varv. Inte ett grisepasssteg så långt ögat nådde.

Tänk vad glad man kan bli över en liten liten framgång. Nu ska det tränas ännu mer.

Han är redan världens bästa häst rent socialt. Så oerhört tålmodig när barnen borstar och meckar runt honom. Hundarna tittar han bara på och traskar sedan vidare utan att röra en min. Han är en familjehäst helt enkelt.

Nu ska det tränas ännu mer – till sommaren kommer vi att vara i topptrim….eller åtminstone en bit på väg.

1 december blev Doddi vår. Han står kvar i Stubbarp där han bott sedan tidigare och han kommer att gå halvtid som verksamhetshäst och halvtid som vår egen lilla kelgris/ridhäst. En perfekt lösning både tidsmässigt och ekonomiskt. Dessutom är det en oerhörd trygghet att ha honom hos folk som känner honom sedan innan och som är generösa med sin kunskap. Stort tack till Karin och Marie på Sleipnirs Ängar för all hjälp med stort och smått! Ni är guld värda!

Vintern kom till skåne och Doddi och hans kompisar stormtrivs med kylan.

Luciatåg på Sleipnirsängar den 13/12. Doddi var tomte och jag var tärna.

Stubbarps Gård sedd från en av hagarna.

Snöiga hästar 20/12

Två tjejer, Marie och Karin har startat upp Sleipnirs Ängar i Stubbarp strax utanför Genarp. Det är ungefär 4 km dit och det tar 5-6 minuter att köra dit. Att Marie och Karin är supertrevliga och att omgivningarna är helt fantastiska gör inte saken sämre. Under sommaren har jag varit på skogritter på Sleipnirs Ängar vid 4 tillfällen och jag har insett att det inte bara är närheten som gör det så bra – det är vidunderlig natur och härliga hästar också.

Så med en gnutta sorg i hjärtat så säger vi adjö till lektionsridningen på Näsets Islandhästar. Självklart kommer vi att hänga med på turridning där i fortsättningen också, men det blir inte den där kontinuerliga kontakten med hästarna. Det känns märkligt och lite sorgligt på samma gång som det känns oerhört spännande att börja rida i Stubbarp

I höst börjar vi ta lektioner i Stubbarp. Vi kommer att rida på samma dag men på olika tider. På så sätt löser vi det med barnen också.

Ett sista argument för att byta ridställe är Doddi. Doddi är en islänning på Stubbarp som vunnit mitt hjärta. Han är en speciell herre med mycket driv och som inte är helt lätt att handskas med. Det är sådana killar jag gillar. När vi var ute och red så berättade Marie lite illmarigt att han är till salu…Självklart vill jag ha honom! Bums!

Doddi

Men så tänker hjärnan efter och just NU NU NU är absolut inte en lämplig tid för hästköp. Jag börjar mitt nya jobb och kommer att ha huvudet fullt med projekt, chefer, barn och pedagogiska tankar.

Men till jul eller så…

Nu kommer jag att kunna testa Doddi lite mer och se om vi gillar varandra. Att jag gillar honom är ingen garanti för att Johan gillar honom. Freja är redan helsåld och har erbjudit en del av sina pengar om vi köper honom.

Bilder lånade från sleipirsangar.se