Arkiv för kategori ‘Lisa analyserar’

Eyjafjallajökull kanske kan få oss att tänka om

Se bilden i fler storlekar genom att klicka här (länk till Flickr)

Den isländska vulkanen Eyjafjallajökull spyr ut aska och hela världen lamslås.

Nu kommer domedagsartiklarna i kvällspressen om att ”vi får det som på 60-talet”. Vi kommer inte kunna få rosor, ananas och citrongräs eftersom detta är varor som fraktas med flyg.

Jaha? Vari ligger problemet? Då får vi väl återupptäcka våra egna inhemska produkter igen och kanske (förhoppningsvis) komma på att vi inte behöver alla exotiska produkter och varor.

Min förhoppning är att Eyjafjallajökull ska föra något gott med sig. Kanske blir det ett uppsving för samåkning, buss och tågtrafik. Kanske blir folk lite mer retriktiva med sitt resande när det innebär större osäkerhet för att komma hem.

Jag tror inte att det är av ondo att det rensas ut bland flygbolagen – om det finns färre flygbolag så kanske folk lär sig att semestra på annat sätt än i Thailand.

Jag följer läget på Island med spänning. Det är både skrämmande och vackert på samma gång. Det verkligt läskiga är när askan når marken. Vad händer med människor och djur som andas in askan? Men sålänge den håller sig i luften så är det ett vackert skådespel.

Flisan är vilse igen

Jag är vilse. Jag sitter hemma i Esarp och är ändå helt vilse.

Under hela mitt vuxna liv har jag letat efter det jag verkligen VILL göra. Det jag brinner för och där jag känner ”flow”. Jag har gått ett helt gäng med utbildningar, jag har lärt mig väva och trycka på tyg, lärt mig tillskärning och design, lärt mig html och nätverk och nu senast har jag äntligen fått en yrkestitel; lärare och pedagog. Trots alla dessa utbildningar och snirkliga stigar så har jag ändå inte hittat hem.

Jag har haft fantastiskt roligt på vägen. Jag har njutit av varje utbildning och gått in för det med liv och lust. Såhär i efterhand när jag rannsakar mig själv så inser jag att det är utbildningarna jag gillat, jag har gillat att plugga. Under mina studier har jag fått utlopp för min nyfikenhet, för mitt kritiska tänkande och för min passion att diskutera och debattera. När jag väl nått målet och utbildningen är över så har det inte längre känts lika angeläget att arbeta med det jag pluggat till. Känslan för ”flow” har försvunnit.

Varför är det så? Vad är det som gör att jag inte kan (eller vågar) hitta hem?

Nu står jag här igen, som ett vilset litet får. Den här gången är vilsenheten uppblandad med en vanlig hederlig livskris, en 40-årskris. Mitt i livet – vart är jag på väg? Vad vill jag och vad är meningen med livet (ja, jag vet, det är 42!)?

Här står jag nu. Jag är lärare och förskollärare men jag vet inte om jag är redo att testa mina vingar som pedagog än. Det floppade ”drömjobbet” har gjort att mitt självförtroende som pedagog fick sig en rejäl törn. Jag har en önskan om ett lantisliv och någonstans i framtiden vet jag att Johan och jag kommer att driva eget företag…men det ligger i framtiden, någonstans långt bort.

Insikter brukar vara av godo. Jag hoppas att mina också är det och att det här är vad som behövs för att jag ska hitta hem.

Samla vs Rensa

samla

Läste ett inlägg i Mymlans blogg om att rensa ut sånt som är onödigt. Om att prylarna äger människan.

Jag började fundera på vad jag själv har som är onödigt,och då menar jag mina egna saker, inte barnens pryttlar och inte Johans högar med datordelar ;).  Jag kan inte komma på en enda onödig liten pryl. Ändå är jag en samlare.

Däremot har jag börjat samla mer organiserat det senaste året. Jag har köpt nya skåp, hyllor och lådor och allt har nu sin egna lilla plats. Men allt jag har är sånt jag vill äga och sånt jag använder.

De få prydnadsföremål som finns här är änglar. Det är mina skyddsänglar och de skulle jag aldrig kunna göra mig av med, de har en uppgift här hemma, precis som hustomten som sitter på takbjälken och den lilla husmusen som sitter på hallspegeln.

Jag har alltid undrat vilka saker det är som folk kastar ut när de rensar efter den här principen. Jag kan som sagt inte komma på en enda sak, ändå känner jag mig knappast ägd av mina saker, snarare ger de mig frihet till att göra vad jag vill, jag har allt vad jag behöver hemma för att fylla min fritid i flera år framöver.

Att ta av sig skorna – en fråga om yrkeskategori?

skor.jpg

Idag hände en grej i skolan som fick mig att reagera starkt. En av grupperna tyckte inte att salen vi var i var tillräckligt mörk (vi hade filmanalys och det skulle visas film) och efter en hel del letande så hittade vår lärare en dramasal som vi kunde vara i. Dessa dramasalar har oljade trägolv och det finns mycket tydliga skyltar om att man ska ta av sig skorna.

Detta är för mig en självklarhet. Dels ska de som har drama där kunna använda golvet som arbetsyta och dels blir oljade trägolv snabbt väldigt fula om man går runt med skor med grus där.

Folk klev rakt in i lokalen utan att ta av skorna och när jag påpekade detta så tittade flera på mig som om jag var helt galen och försvarade sig med att lärare gick in där med skor på. Som om två fel gör ett rätt!

Det värsta var när jag tittade på dem och sa – och ni ska bli lärare!

Då upphov en tjej sin röst (hon verkar inte gilla mig från början men det här tog ändå priset) och sa – Ja, vi ska bli lärare, inte förskollärare!

VA! Vad skulle skillnaden vara i frågan om att respektera andras egendom eller regler som är satta för allmän trivsel?

Jag blev både arg och samtidigt väldigt ledsen att det är en så tydlig uppdelning mellan ”vi och dom” redan på högskolan. Det är sorgligt att det nu utbildas en lärarkår som cementerar den stora klyfta mellan förskolans och skolans lärare 🙁

Jag är glad och stolt över att jag inte ska arbeta i skolan, jag vill inte tillhöra en yrkeskår som ser ner på sina medsystrar och medbröder på det sättet. Jag kommer att fortsätta att ta av mig skorna på oljade trägolv och jag kommer att fortsätta att ifrågasätta elever på högskolan som inte ens kan förhålla sig till skolans informella regler – hur ska de kunna lära ut värdegrunden till sina elever.

Så tog 2007 slut…

och in traskade 2008 med raska kliv.

img_2227.jpg

Först vill jag tacka våra helt underbara vänner Susse och Patrik (och såklart även Sixten och Enzo) för en superdupermysig, trevlig, kul och underhållande dag/kväll!!

img_2197.jpg

Helt perfekt nyårsafton enligt mig. Lång promenad, god mat, god dryck, trevligt sällskap. Sen tv-spel, skratt och snacks – och så slutligen hela Lunds och Malmös fyrverkerier från vårt köksfönster :).

img_2259.jpg

2007 har varit ett hekiskt år, med både med och motgångar.

Tristaste beskedet var från en vän som är sjuk och tvingas gå igenom en stentuff behandling för andra gången 🙁 – det bästa är samme väns goda humör, positiva drivkraft och vilja att umgås och få sina vänner att må bra. Jag känner få människor som henne, hon är ”one of a kind”.

Min största fasa under året har varit min mattekurs. Jag är just i färd med att lämna in min hemtenta och har kommit till insikt med att jag har låg självkänsla. Jag trodde inte att jag skulle klara matten men nu när jag gjort min hemtenta så inser jag att jag faktiskt är rätt bra :). Mitt nyårslöfte till mig själv är att jobba med att tro mer på mig själv och sälja in mig själv bättre – lite mindre Jante helt enkelt.

Min största förhoppning detta året var barnens nya skola. Det började jättebra men under höstterminen har det blivit allt mer sprickor i fasaden och hela skolan är en organisatorisk katatstrof :(. Nu känns det inget bra alls och vi har börjat titta runt efter andra alternativ. Det känns inte kul att köra sina barn nästan 2 mil enkel resa för att de ska gå på en skola som är sådär halvbra (alternativt rätt kass…). Just nu lutar det åt Montessori i Staffanstorp. Jag är egenligen inte så överförtjust i Montessoripedagogiken men jag tror däremot att den passar Loke som handen i handsken. Nu har vi satt Cissi (Johans syster och motessorilärare) på att kolla upp skolan och nu efter nyår ska vi också höra av oss till dem och höra om det möjligen finns plats för våra barn där.

Årets insikt måste ha varit den om mina vänner…Efter en del händelser under hösten så har jag lärt mig att värdesätta ärighet och öppenhet på ett helt nytt sätt. Jag är nog ärligare mot mina vänner nu än innan (jag är inte särdeles svårläst och är inte den som håller tyst när är knöligt i relationer) och jag har insett att jag måste bli en gnutta mer synisk och inte tro på allt jag ser och hör, alla kör inte med lika öppna kort. Den insikten slog mig ganska hårt och krävde sitt offer. Jag är ändå glad att det blev som det blev, min naiva och blåögda bild av vänskap fick sig en tankeställare och nu är jag mer rädd om de vänner jag har och ännu mer kräsen när jag träffar nya :).

Julen och mellandagarna har gått i vännernas tecken och vi har lyckats pricka in många (tyvärr inte alla) av våra vänner och snackat, lekt, festat och ätit med många goda vänner. Jag önskar att man hade tid att göra så oftare, det är helt galet att vänner kan göra en så glad och lycklig.
Tack goa vänner!

Loke har fyllt 6 år och om några dagar är det Frejas tur att fylla 4 år. Herregud, har det redan gått 4 år sen hon var en liten, liten bebis? Hon är oerhört lik min mamma till utseendet och ruskigt lik mig i humöret *hrmmm*. Hon är bland det envisaste jag mött och jag och Johan fnissar när hon får vredesutbrott över allt och inget. Hon skrattar och gråter omvartannat och hon kan bli så arg att hon biter sig själv i handen för att visa hur arg hon är. Sån var jag också, men jag har lärt mig att kontrollera mig och numera blir jag bara så arg inombords ;). Men det är kul att se hur humör kan gå i arv.

freja.jpg