För 9 år sedan tog vi oss an Scarfi. Då hade hon varit avelstik på Foxbolt kennel i Bromölla under ett antal år och var allmänt missförstådd bland andra hundar. Vi hade precis blivit tvungna att omplacera vår första hund Pixel pga att han inte fungerade i familjen. Jag hade blivit hundrädd efter att ha blivit biten av Pixel och kände att jag måste bli av med min hundrädsla. Vi lånade Scarfi av Monica på kenneln och jag minns att min första tanke var ”ska vi ha den där lilla köttbullen till hund”.
Jag har inte ångrat mig en enda sekund sedan vi hämtade hem Scarfi. Vilken personlighet och vilken fantastisk hund. Fullkomligt socialt inkompetent när det gäller andra hundar men oj vilken familjehund.

Såsmåningom köpte vi loss Scarfi från kenneln och efter att hon fått en sista kull med valpar så behöll vi en av valparna, Hedvig.

Nu har Scarfi precis hunnit fylla 14 år och jag skulle åka iväg till veterinären för en vaccination. Visst har hon varit lite risig från och till men hon har hängt med och lullat runt här på tomten och verkat ganska nöjd med det. Men Sirpa (veterinären) hörde pipljud från lungorna och hon hostar så fort man lyfter henne. Troligtvis är det metastaser i magen eller lungorna.

Så nu har vi tagit beslutet.
Det tunga stora beslutet.
Imorgon ringer jag till Sirpa och bokar tid med henne. Hon kommer hem till oss så att Scarfi får lämna oss på den tryggaste bästa plats hon vet. Våra andra hundar får också vara där och ta förväl, det är inte bara vår sorg, flocken kommer också att sörja.

Även om jag så klart är ledsen så är jag också glad och tacksam för alla de år som vi fått tillsammans. 14 år är en aktningsvärd ålder, allra helst för en avelstik som fått slita med ett antal kullar. Vår Scarfi är one of a kind, en verklig personlighet som kommer att vara enormt saknad här hemma.
 

Jag har även bytt stall. Tidigare hyrde jag ut Doddi halvtid till Sleipnirs Ängar. Nu när jag lagt ner både tid och kraft på att få honom att bli en bättre tränad häst så känner jag att jag vill rå om honom helt sjäv.

Fast helt själv är jag inte. Jag har världens bästa medryttare, Lotta. Hon är vassare på det här med dressyr än vad jag är och ibland undrar jag om hon inte älskar Doddi lite mer än vad jag gör. Hon skämmer bort honom och pysslar och donar, och så städar hon mina grejer som jag skitar ner. Helt underbart.

Titta bara hur Doddi förändrats sedan jag köpte honom (2009):

Doddi februari 2012 på Åbron.

Doddi 2009 på Stubbarp.

Idag var det dax för den årliga ritten till The Lodge för att dricka glögg och äta pepparkakor utanför hotellentrén. Det är en tur på 15 km och vi var ute i 3 timmar. Ljuvligt väder och härlig ridning. 14 hästar på gården utanför the Lodge tillhör inte vanligheterna direkt.

Nu är jag sådär skönt trött som man blir efter 3 timmar på hästryggen. Dax att ladda för en ny vecka – och för födelsedagskalas och jul.

Nu har äntligen vår lilla Zelda installerat sig härhemma. Igår eftermiddag hämtade vi hem henne och allt har fungerat helt perfekt. Våra gamla hundar, Scarfi och Hedvig tog emot henne med svansviftningar och ömhet. Zelda sov hela första natten och idag busar hon och leker och verkar vara en väldigt trygg och lugn dam (utan att vara mesig).
Här kommer lite bilder från Zeldas första dygn i det Stenströmska hemmet:

Zelda och Hedvig möts.

Gammeltiken Scarfi är lite mer avvaktande men håller ett öga på allt som händer.

Freja, jag och Zelda myser i soffan.

Det är inte lätt att få med tre fyrbenta på samma bild. Jag övar.

Rosa tuggben är gott.

Zelda hittar korgen med leksaker.

Man blir trött av att busa.

Loke har haft det lite körigt i skolan. Det är på inget sätt så att han ligger efter eller inte förstår, det är en klipsk kille. Men Loke har lite problem med att komma igång, att komma ihåg vad som skulle göras härnäst och att koncentrera sig på det som inte är jättekul.
Visst tänker du, så är väl alla ungar. Men det här är lite mer än alla-ungar-dosen. Vi har haft det på känn ganska länge och nu har vi efter ett antal besök på BUP i Lund fått konstaterat att Loke har en lättare form av Autismspektrastörning. Han ligger i det spektra som förr kallades  Aspergers, numera ingår det i Autismspektrastörning under högfungerande autism. Det innebär att han är smal och intensiv i sina intressen och fokus. Att han har lättare för logik än för sociala regler och att det är svårt för honom att komma vidare när han stöter på ett problem (kan han inte tal nr 2 så är det stopp där, att gå till tal 3 finns inte i hans värld).

Att få en diagnos, även om det är en lättare form, kan vara både bra och dåligt. I Lokes fall tror jag att det är bra just nu. Men som läkaren på BUP sa idag, man kan också få sin diagnos bortplockad vid ett senare tillfälle om det är så att man ”vuxit ur” den. Det är alltså inte något man är för livet utan mer ett tillstånd som Loke befinner sig i just nu.

Nu väntar samtal med lärare och rektor för att se vilken hjälp som kan erbjudas Loke i skolan. Hemma gör vi som vi alltid gjort, Loke är ju världens bästa Loke med eller utan diagnos