Zelda
Sötaste lilla Zelda. Nu börjar nosen bli svarta och kolla vilka fina ögon hon har. Finaste lilla valpisen.
Zeldas rumpa
Såhär ser hon ut bakifrån. En söt liten prick på svansen.
Bilder lånade från Kennel Pousoda.
Zelda
I mitten av december får vi en ny liten familjemedlem. En Dansk/Svensk Gårdshund. Hon ska heta Zelda och för tillfället är hon bara en vecka gammal och bor hos sin mamma på Kennel Pousoda i Vallåkra. Marie som driver kenneln där har en jättefin blogg där vi har kunnat följa hela processen från parning av tiken till valpning. Det har verkligen varit spännande och roligt att följa Nyser (tiken som är mamma till vår valp) hela vägen fram till valpningen.
Det blev en stor kull, 9 valpar. 6 killar och 3 tjejer. Eftersom det redan var två tikköpare före oss i kön så får vi den sista valpen. Om jag luskat rätt så tror jag att jag vet vilken det blir 
De är så söta allihop att det inte spelar någon roll vem av dem som ska flytta hem till oss, jag hade gärna tagit en 3-4 stycken om jag bara skulle gå på söthet.
Jag har lånat lite bilder från Maries fina blogg på vad jag tror är vår lilla Zelda.
Det finns förresten 3 hanvalpar kvar till salu om någon blev valpsugen här. Det finns även 3 Bordercollievalpar (hanar) som inte är tingade om någon är sugen på en vallhund.
Ser fram emot att få följa de här krabaterna under hösten och längtar till december när vi får hem vår lilla Zelda.
En odramatisk målardag
Efter två dagar med hög dramatik varvade vi ner med en högst odramatisk målardag i Esarp. Falu Rödfärg på gavelpanelen mot parkeringen. Förhoppningsvis hinner vi ta andra gaveln imorgon.
Vilken supersorglig dag
Idag har jag varit med om något hemskt. En av hästarna i stallet var så allvarligt skadad att han blev tvungen att avlivas.
Vid 10-tiden gick jag och Lisa B upp i hagen för att hämta våra hästar. Marie hade bett oss ta ner hästen eftersom en av ridgästerna i stallet sett att han hade ett sår och stod lite konstigt med ena benet. När Lisa B kommer fram till honom inser hon snabbt att det här inte bara är ett litet sår utan ser ut som ett benbrott.
Vi ringer ner till Marie som kommer upp och tittar. Jag ringer till ägaren. Det är det där samtalet man som hästägare bävar för. Ägaren befinner sig långt från oss och kan inte komma hit. Jag försöker lugna henne och inte ta ut sorgen i förskott.
Tur i oturen så var veterinär bokad för dagen för vaccinationer. Vi ber Susanne (veterinären) att komma så fort hon kan. Lisa och jag vaktar i hagen. Hästen står väldigt konstigt med benet, stödjer inte alls på det och har svårt att stå på de tre friska benen (mjölksyra av ansträngningen). Vi står i gassande sol och motar bort resten av flocken som vill komma och titta/vakta. Efter 1,5 timme kommer äntligen veterinären och sedan går det ganska snabbt. Veterinären kollar med djursjukhuset i Helsingborg, konsultererar en veterinär där. Djurambulansen kan inte köra upp i backen, hästen går inte att ta ner. Susanne konstaterar att det är radiusbenet som är helt av och då finns tyvärr inte mycket att göra. Först får hästen lugnande och morfin och sedan får han en spruta med gift.
Han ser fridfull och fin ut där han ligger i hagen. Skönt att han inte har ont längre. Under hela den här tiden har både jag och Lisa varit lugna och metodiska. Vi är bägge sådana som tar krissituationer bra, reaktionerna kommer i efterhand. Nu återstår problemet att hästen befinner sig högst uppe i en mycket kuperad hage och bilen som skulle hämta hästen kunde inte köra upp i backen. Vi lyckas köra upp en traktor i backen och få upp hästen (som nu är avlivad) på skopan och försiktigt köra den nerför backen igen.
Vi var många som hjälpte till under dagen. Efteråt fikade vi och pratade lite om vad som hänt. Det kändes bra att få prata av sig lite.
Ikväll går mina tankar till hästens ägare. Att vara långt bort och inte kunna göra något är hemskt. Att bli tvungen att ta såhär svåra beslut på distans är ännu värre. Overkligt.
Hästhimlen har blivit en liten bushäst rikare idag. Han lär sätta sprätt på stället där, full karriär var hans ledord.
Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig
Idag skulle vi åka till Gekås i Ullared. Barnen var supertaggade och klev upp 05.30 utan att gnälla. Vi kom iväg som planerat vid 6-tiden och allt var frid och fröjd.
Precis innan man svänger av vid Donken i Falkenberg så börjar batterilampan (generatorlampan) lysa. Den slocknar och lyser och slocknar och lyser. Vi stannar för en toalettpaus på Donken och läser i intruktionsboken. Elfel eller generatorfel? Vi chansar och kör till Gekås. Lampan blinkar under vägen dit men slocknar slutligen. Vi parkerar bilen och går in på Gekås. Tänker att det lagar nog sig själv om vi låter den stå (mogen logik eller hur).
Det är inte så mycket folk på Gekås och vi kan lätt navigera runt bland hästsaker och Lego. Efter 1,5 timme är vi klara. Då har vi med oss eksemtäcke till hästen, soft shell-jacka till mig, ny filt till soffan, 2 skärbrädor, skyddsfilm till iFånarna, glittrigt iFåncase till Freja, hundgodis, hundleksaker, Ninjago Lego, Zoobles, DS-spel, Wii-spel, Barbiefilm och lite godis.
Vi kör hemmåt igen. Lampan blinkar lite hit och lite dit. Helt plötsligt dör bilen helt. Vi rullar in på en liten vändplats på motorvägen, vid Skottorp. Står och viftar med armarna ett tag och en snäll kille stannar och hjälper oss med startkablar. Bilen startar! Hurra!
Vi kör vidare. Vid nästa avfart, Båstad, lägger den av igen. Återigen har vi tur och lyckas ta oss från motorvägen. Här blir vi stående. Ringer min snälla pappa och bästa bilfixarvännen Niklas. Mängder med kärlek till er bägge två för all hjälp. Vi lyckas luska ut att det troligen är generatorn som lagt av. Min pappa kör ut på Volvo i Landskrona och får råd därifrån. Han tar med sig ett nytt batteri och kör upp över Hallandsåsen för att hjälpa oss. Vi byter bil och kör pappas Volvo hem. Pappa kör vår Volvo till Landskrona för verkstad.
Under tiden har min snälla mamma kört ner till oss i Esarp för att släppa ut våra hundar. Enda problemet är att vi har hennes nycklar hit (en manöver vi fick göra när vi hade folk boende här när vi var bortresta) så hon hade bara nyckel till vår tvättstugedörr. Tyvärr hade någon spärrat den dörren från insidan så hon kom inte in till hundarna utan fick åka hem igen. Stackars mamma. Dunderkärlek till dig också mammi som utan att gnälla kör 10 mil för att försöka hjälpa oss.
Vi kom hem 1,5 timme senare än förväntat och hundarna hade klarat sig finfint. Det är inte ofta de får vara hemma så länge och det här var ett nödläge.
Nu är vi hemma igen och Johan och barnen har åkt till badet. Enda trista med det är att det spöregnar nu. Men det är säkert kul att bada ändå.
Nu återstår att se hur dyrt kalaset med bilen blir. Vårt Gekåsbesök var nog vårt i särklass billigaste. Under 2500:-. Det märks att man inte har småbarn längre, tjusningen med Gekås börjar gå över. Jag skyndar mest förbi en massa saker som jag klassar som skräp innan jag ens tittat på dem – men sen finns det såklart guldkorn också. En gång vartannat år räcker finfint. Så Gekås, vi ses 2013!
