Flisans blogg

Se bilden i fler storlekar genom att klicka här (länk till Flickr)

Efter en tuff höst på jobb har jag insett att jag börjar närma mig den berömda väggen med stora kliv.

Jag tänker inte hamna där. Det räcker att vara så nära att jag kan känna tegeldoften.

Nu är det hög tid att sortera tankarna.
Dax att stänga av energiläckorna och lägga fokus på det som är viktigast för mig.
Tänk om det vore lika lätt att göra som att skriva det.
Det känns som en riktigt tuff uppgift att låta bli att lägga energi på vissa saker och människor.

Tur jag har maken, barnen, hundarna och hästen. Där beöver jag inte ens fundera på fokus, det finns där helt självklart och med stor kärlek. Utan dem hade jag inte hunnit väja för väggen.

Har haft en väldigt känslomässig eftermiddag.

Allra Finaste begravdes idag.
Över 100 personer i kyrkan, mängder med ljus och blommor.

Träffat vänner som jag inte sett på många år, träffat nära och kära vänner. Gråtit floder, skrattat lite. Har smidit planer och utlovat festligheter. Allt detta medan jag hela tiden hör Allra Finastes skratt klinga i mina öron.

Mina tankar ikväll går till Allra Finastes fina familj. Hoppas ni också hör henne skratta – jag vill aldrig att det ska sluta, jag vill aldrig glömma det där skrattet…

Den mest osjälviska, varmhjärtade, vänliga, roliga, jordnära och levande person jag någonsin känt finns inte mer.

Hur kunde det bli såhär? Vad tusan är meningen med att de finaste varelserna ska bli änglar – vi behöver dem här på jorden.

Jag tänder ljus efter ljus och tänker på allt vi upplevt tillsammans. Alla skratt, alla samtal, alla glädjeämnen och sorger vi delat. I 20 år har hon funnits i mitt liv. Inte alltid nära men alltid väldigt närvarande. Hon var en sån vän som man kunde plocka upp efter flera år och det kändes aldrig som om man varit ifrån varandra.

Kära kära Finaste, du lämnar ett så oerhört stort tomrum efter dig. Det går inte att beskriva hur smärtsamt och jobbigt det är att tänka att du inte längre är här med oss.

Ikväll går mina tankar till Finastes familj. Till hennes man och hennes tre barn. Jag önskar så att jag kunde säga något som tröstar, att jag kunde göra något som hjälper. Men det enda som finns att säga är att det är så grymt orättvist.

Livet är skört mina vänner.

Ta hand om varandra och kom ihåg att njuta av livet precis så som det är.

Just nu vill jag helst bara smocka till BoxerRobert så att det tjongar om det!

Så här omänskligt får fanimej inte ett företag vara!

Läs hela historien här.

Självklart är jag inte ensam om att reagera på det här:

Mymlan, Jonk, Hundratusen.com och Opassande har också bloggat om Boxers idiotiska handlande.